Pernilla

" och jag tror  inte att du förstår att någonstans där i mitten av ingenstans, mitt i allt där vi svävade omkring och kollade på regn bågar så tappade du någonting på vägen, du visste kanske inte att det var hål i ditt hjärta försöker jag att intala mig, det känns bättre om vi säger så,så vi säger att det var så. Du visste kanske inte att ditt hjärta och ditt sinne inte gick hand i hand som du kanske trodde och du visste kanske inte att dina ord skulle fastna på din tunga. och jag kan inte låta bli att fundera på om du ens visste vem du tittade in i ögonen på? såg du dig själv elr såg du kvinnan där bakom? & vi lurade varandra att tro att vi var i sjunde himlen, ibland så ser man  bara det man vill se, man känner bara det man vill känna och när  någon drar upp persiennerna igen så skiner den starka strålen in och påminner om att allt som någonsin existerat är ett minne blott... och dammkornen blir återigen synliga för världen.

Och ibland blir jag galen på mig själv och jag blir galen på mig att jag är tvungen att komma tillbaka till verkligheten, att jag tvingas glömma bort hur det faktist var och hur det faktist kändes och snart är vi främlingar igen som vandrar i olika världar men på samma jord. Vi kan förstå varandra men vi har glömt varandras språk, vi har glömt det vi lovade oss att aldrig glömma.Och jag blinkar till en extra gång, dax att byta blad igen, dax för nya andetag, nu byter vi luft och nu byter vi skinn, men känner du igen mina ögon så kommer du alltid att hitta mig, jag finns här även om du kanske inte ser mig så finns jag här, jag känner dig varje dag och jag glädjs med dig, när du skrattar så ler mitt hjärta och när du gråter så blöder endel av mig, och när du läcker så ger jag dig healing, jag är fortfarande bara en tanke bort"

Det är skrämmande, fascinerande och helt otroligt,

allt det som faktiskt har hänt det senaste året. Det har hänt så enormt mycket,

och skulle jag berätta, skulle ni inte ens tro på hälften,

och resten skulle antagligen chocka er något enormt.

Som jag sagt och säger till folk som frågar om hur ja mår, “Först nu står jag någorlunda stabilt”.

Och det stämmer faktiskt. Och det har varit så enormt mycket blod, svett och tårar

på vägen hit där jag står idag.

Så enormt många misslyckanden, påfrestningar, misstag, blandat med glädje.

Jag kan knappt tro det.

Jag skriver ju alltid att man ska se framåt och skit i det förflutna i princip.

Vissa delar är inte så enkla att skaka av sig,

speciellt inte saker som hänt de senaste året.

Bara att minnas vilket jävla helvete jag levde i, med lögner, svikna förtroenden, avtändningar, tårar,

en ständig jakt och ett kaos inombords gör att jag kan känna mig extra tacksam för hur mitt liv ser ut idag.

Jag är fri idag, fri från besattheten att förstöra mitt eget liv.

och jag tänker kriga och slåss mott denna sjukdom!

Jag väljer mina val.

För många är det jag har idag en självklarhet, men för mig är det ren och skär lycka.

Det har varit en tuff väg,

Men vad har jag lärt mig? Jag har lärt mig det verkliga värdet i de människor jag älskar,

jag har lärt mig hur snabbt något/någon kan försvinna, jag har lärt mig så mycket om mig själv,

jag älskar livet på ett sätt jag för några år sedan aldrig hade trott var möjligt,

jag ser på saker och ting annorlunda.

Trots allt, så har jag lärt mig så enormt mycket

och jag lyckades gå igenom det helvetet och komma ut som en starkare människa.och trots all skit,

så hade jag aldrig velat byta ut mitt förflutna.

Även om jag inte är troende, så tror jag det finns någon slags sanning i meningen

“Gud slänger inte mer skit på oss än vad vi klarar av”.

Känner mig trött och less, orkar inte riktigt med allt som ska göras just nu behöver nog mer egen tid. Jag har tagit mig det nu. Jag börjar lära mig lite om den här figuren som heter pernilla . Försöker tänka jag istället för vi just de där stunderna. Och jag tycker det går riktigt bra. Ska jag vara helt ärlig kan jag idag känna att just den här biten av det nya livet faktiskt känns spännande. Det var rätt länge sedan jag bara var jag. Just nu handlar det mesta om att bit för bit lära sig leva i allt det nya. Ibland känner jag att jag borde ha kommit längre än vad jag gjort. Att fler saker skulle fungera bättre än vad de gör. Jag har insett att jag inte kommer att vakna upp en dag och känna att jag plötsligt kommit igenom allt detta.  Det handlar mer om att just lära sig leva med det som hänt. Det går inte heller att lägga allt på plats på samma gång. Jag har försökt, men jag klarar inte av det. Därför får det bli bit för bit.

Vissa bitar är viktigare än andra. Vissa bitar är knepigare än andra. Men det blir allt tydligare att bitarna framför allt är många. Därför kommer det att ta tid att få ordning på allt. Jag vet inte om det kommer att komma en dag när jag känner att jag är klar med den här bit för bit perioden. Jag tror snarare att livet sakta men säkert kommer kännas mer och mer enkelt. Att funderingar tar mindre och mindre tid. I takt med att bitarna faller på plats. "Jag känner ingen längtan efter något. Inga förväntningar om vad som skall kommas skall. Är min motivation över? Är detta en sorts punkt där allting kommer ta slut? Är det så här liver ser ut. den andra dagen är sig lik. Går runt, jag väntar. Men vad väntar jag på? Att livet ska förändras? Mina tankar blir större och större. Tankar jag tänkerpå långt in på sena nätter. Inga logiska, utan mer psykiska. Är jag sjuk? Eller är jag fullt frisk? En mental störning kanske? Vad vet jag. Jag gråter ibland. Men för vadå? Är jag orolig för framtiden? En fråga utan svar, Har svårt för att lita och tillåta folk att komma in i mitt liv? Svårt för att acceptera att så är mitt liv. Och att det kanske var menat att det är så här det skulle bli och vara? att klara mig själv. Alla säger att livet är för kort, att man inte kan hålla allt inom sig. Men varför känns då mitt så långt, och varför kan då inte släppa ut allt som bör sägas men inte blir sagt. Är jag rädd? Rädd för svaren jag kommer få tillbaks som inte kommer gå att svara på? För att dom kommer ändra på min historia och få mig låta som ett fån? Det kan ligga något i de. Det kan vara svaret på min osäkra sida. Som får mig att backa och vilja hoppa av stigen genom livet. Frågan är då, hur ändrar man detta, ologiska och pyskiska tänkande. Jag vet inte, och kommer inte få något svar."

Livet är för kort för att vakna upp på morgonen med ångest.

Så älska dom människor som behandlar dig rätt och glöm dom som inte gör det.

 Och tro på att allt händer av en anledning.

Om du får en chans, ta den. Om den ändrar ditt liv låt den.

Ingen sa att det skulle vara lätt, dom bara lovade att det skulle vara värt det.

Det kommer komma en dag i ditt liv när du inser vem som verkligen är viktig

och vem som inte var och vem som aldrig varit. Så glöm folk från ditt förflutna,

det finns en anledning till varför dom inte klarade sig till din framtid.

När vi växer upp, får vi veta att även den personen som inte var meningen

att någonsin göra dig besviken förmodligen kommer att göra det.

Du kommer förmodligen att få ditt hjärta krossat mer än en gång

och det är svårare för varje gång. Du kommer också krossa hjärtan,

så kom ihåg hur det kändes när du var sårad. Du kommer bråka med din bästa vän.

Du kommer gråta för att tiden går för fort

och så småningom kommer du att förlora någon du älskar.

Så ta många bilder, skratta för mycket och älska som om du aldrig har varit sårad.

Eftersom alla sextio sekunder du spenderar, är en minut av lycka

som du aldrig kommer få tillbaka.

Skratta när du kan, be om ursäkt när du bör och släpp det du inte kan ändra på. 

Kyss passionerat, spela hårt, förlåt snabbt, ta chanser, ge allt och ha ingen ångest.

Livet är för kort för att vara allt annat än nöjd!

Hej! Jag undrar om du har glömt mig. Jag är din sjukdom. Jag HATAR möten. Jag HATAR högre makter. Jag HATAR alla som har ett program. Till alla som kommer i kontakt med mig: Jag önskar er lidande och död. Låt mig få presenter mig: Jag är sjukdomen BEROENDE JAG är listig, falsk och stark.

sådan är JAG. Jag har dödat miljoner människor och JAG är ännu inte nöjd. JAG älskar att överraska dig. JAG älskar att låtsas som om JAG vore din vän och älskade. JAG har tröstat dig, eller hur? Fanns JAG inte där när du var ensam? Då du bara önskade att dö, var det inte mig du ropade på då? JAG var hos dig. JAG älskar att göra dig illa. JAG älskar att få dig att gråta eller ännu hellre älskar jag att få dig så avstängd att du varken kan känna smärta eller sorg.

När du inte känner något överhuvudtaget, då känner JAG mig riktigt nöjd och allt JAG ber dig om är långt lidande. JAG har alltid funnits där för dig. När det gick bra för dig i ditt liv, bjöd du in mig. Du sa att du inte förtjänade allt det goda och jag var den enda som höll med dig. Tillsammans klarade vi av att förstöra allt som var bra i ditt liv. Folk tar mig inte på allvar. Hjärnblödning tar det på allvar, hjärtinfarkt, ja till och med diabetes tar det på allvar, IDIOTER!!! Utan mig vore dessa saker inte möjliga.

JAG är en sjukdom som alla hatar, men ändå kommer JAG inte oombedd. Du väljer att ha mig. Det är så många som har valt mig framför verklighet och frid. Mer än du hatar mig, så hatar JAG alla som har ett tolvstegsprogram. Ditt program, dina möten, din högre makt, allt detta sviker mig och JAG kan inte arbeta på det sättet som JAG är van vid. Nu måste JAG hålla mig i ro här. Du ser mig inte, men JAG växer mig större än någonsin. När du existerar, då lever JAG. När du lever då bara existerar jag. Men jag är harm. Tills vi möts igen, om vi möts igen, önskar jag dig lidande och död...

Livet är inte särskilt lätt, men jag antar att det är ens motgångar som gör en stark.

Det är i de lägen man bara vill lägga sig ner och dö som man ska resa sig upp och leva.

Hej mamma, vet att du inte kan läsa det här men jag vet att du
vakar du över mig. Men jag ville bara dela med mig lite av vad jag känner till dig.
Jag vet att du inte var lycklig, jag vet att du inte mådde bra inombords.. Och det är synd mamma..
För du var verkligen värd att få uppleva lycka för allt som du har gått igenom.
Alla tuffa tider så var du värd all lycka i världen,
och hade jag kunnat så hade jag gett dig de. Jag försökte skydda dig mot allt det onda.
För det var ju bara du och jag.
Men det slutade alltid med att vi började bråka för du tyckte att jag inte skulle lägga mig i,
att du var vuxen kvinna och ville inte att jag skulle bära på massa skit. Men mamma..
Det fanns många dagar då jag bara ville skrika på dig och få dig att förstå, det är synd..
Men 18/6-09 dagen du gick bort Så var du fin. Jag pussade din panna och skrek efter dig..
Jag saknar dig om nätterna.. jag saknar dig på morgnarna. När jag kunde krama om dig och känna din kärlek,..
Ibland blir jag tom när jag tänker på dej. Känner saknad men ändå ingenting.
Försöker hitta ord men hittar inga. Letar efter känslor som inte finns.
Sorgen tar för mycket plats. Det är en vana. Något som knappt känns.
Som att tappa känseln. Som att inte känna.
Fast det borde göra så jävla ont. Även fast det gör det.
Ont. Det gör så jävla ont. Jag är bara bedövad. Av smärta.

Du kommer alltid finnas med mig var jag än går, jag tänker på dig varje dag och natt..
Min mamma, Jag önskar du var här, men nu avrundar jag detta...

Jag vill bara säga.. Att jag har det bra nu,
och saknaden efter min egna mor är stor..
Jag älskar dig och hoppas du har det bra vart du nu än är..

♥ dej Lilian Eriksson

Har du tänkt på hur fort allt kan ändras? Kastas om? Uppsnärjd i tusen och en tanke.
Det är jätte svårt att vara ett stöd för någon annan när man känner
att ens egna värld faller samman samtidigt.
Det är jätte jobbigt att försöka vara stark och stötta
när man inget hellre vill än att lägga sig ner på marken
och skrika; "JAG VILL INTE. JAG VILL INTE!"
Det är jätte svårt och jätte jobbigt, men det är klart att man gör det.
För det är så det är. Så nu. Nu när jag är hemma. Själv.
Och inte behöver dölja, inte behöver stötta någon annan,
inte behöver svara i telefon, inte behöver prata, inte behöver göra nåt, klara av nåt.
Det är nu som jag själv får vara liten, ledsen och arg. Inifrån och ut.
Jag vet inte varför jag skriver detta här. Kanske för att jag är konstigt funtad?
Har svårt för att tala om svåra saker och visa mig liten,
men att skriva om det, det är en helt annan sak. På något sätt är det lättare.
Antar att detta är mitt sätt att bearbeta saker och ting som jag inte egentligen vill prata om

"Ofta försöker vi förstå vad som finns i våra tankar,
när det är sinnets natur ständiga upprepande tankar.
Vi vill förverkliga framtidens drömmar,
men ofta är de kvar i sinnet hoppande från ett till ett annat.
Vi ofta önskar saker,men har svårt att hålla kvar den,
för tanken kan börja ge orsaker att tvivla och argumenterar om allt annat.
Sluta aldrig släppa livets famn, för det är där dina ord kommer att hamna.
Stanna upp ett ögonblick , ordentligt lyssna varifrån tanken klandrar.
Hör den pladdra,men stanna inte kvar, för det aldrig någon idé att dra....
Med sig gamla kasserade tankar.Stundvis kroppen talar,
men sinnets natur aldrig stannar.,,våga surfa fram och tillbaka
på tankens kraft som ältar.
Påminn dig själv att vara kvar i nuet som alltid avvaktar.
Acceptera känslan som gömmer sig i tanken,
för den har makt och för det mesta föraktar.
Tålmodig grunda, bekanta dig med ditt sinnes natur som alltid väntar.
Tillåt dig själv att känna, och börja om, och om igen,
men sluta aldrig tro på dina inre krafter."

Jag har aldrig förstått mig på hur man klarar sig genom livet med ansiktet riktat mot marken.
Blicken är riktad på målet. Vad det nu är för något. Blundar dem så springer jag.