Skrevet: 2013-04-16 
Klokken: 18:28:17
Livet är för kort för att vakna upp på morgonen med ångest.
Så älska dom människor som behandlar dig rätt och glöm dom som inte gör det.
Och tro på att allt händer av en anledning.
Om du får en chans, ta den. Om den ändrar ditt liv låt den.
Ingen sa att det skulle vara lätt, dom bara lovade att det skulle vara värt det.
Det kommer komma en dag i ditt liv när du inser vem som verkligen är viktig
och vem som inte var och vem som aldrig varit. Så glöm folk från ditt förflutna,
det finns en anledning till varför dom inte klarade sig till din framtid.
När vi växer upp, får vi veta att även den personen som inte var meningen
att någonsin göra dig besviken förmodligen kommer att göra det.
Du kommer förmodligen att få ditt hjärta krossat mer än en gång
och det är svårare för varje gång. Du kommer också krossa hjärtan,
så kom ihåg hur det kändes när du var sårad. Du kommer bråka med din bästa vän.
Du kommer gråta för att tiden går för fort
och så småningom kommer du att förlora någon du älskar.
Så ta många bilder, skratta för mycket och älska som om du aldrig har varit sårad.
Eftersom alla sextio sekunder du spenderar, är en minut av lycka
som du aldrig kommer få tillbaka.
Skratta när du kan, be om ursäkt när du bör och släpp det du inte kan ändra på.
Kyss passionerat, spela hårt, förlåt snabbt, ta chanser, ge allt och ha ingen ångest.
Livet är för kort för att vara allt annat än nöjd!
Skrevet: 2013-04-12 Klokken: 22:15:10
Hej! Jag undrar om du har glömt mig. Jag är din sjukdom. Jag HATAR möten. Jag HATAR högre makter. Jag HATAR alla som har ett program. Till alla som kommer i kontakt med mig: Jag önskar er lidande och död. Låt mig få presenter mig: Jag är sjukdomen BEROENDE JAG är listig, falsk och stark.
sådan är JAG. Jag har dödat miljoner människor och JAG är ännu inte nöjd. JAG älskar att överraska dig. JAG älskar att låtsas som om JAG vore din vän och älskade. JAG har tröstat dig, eller hur? Fanns JAG inte där när du var ensam? Då du bara önskade att dö, var det inte mig du ropade på då? JAG var hos dig. JAG älskar att göra dig illa. JAG älskar att få dig att gråta eller ännu hellre älskar jag att få dig så avstängd att du varken kan känna smärta eller sorg.
När du inte känner något överhuvudtaget, då känner JAG mig riktigt nöjd och allt JAG ber dig om är långt lidande. JAG har alltid funnits där för dig. När det gick bra för dig i ditt liv, bjöd du in mig. Du sa att du inte förtjänade allt det goda och jag var den enda som höll med dig. Tillsammans klarade vi av att förstöra allt som var bra i ditt liv. Folk tar mig inte på allvar. Hjärnblödning tar det på allvar, hjärtinfarkt, ja till och med diabetes tar det på allvar, IDIOTER!!! Utan mig vore dessa saker inte möjliga.
JAG är en sjukdom som alla hatar, men ändå kommer JAG inte oombedd. Du väljer att ha mig. Det är så många som har valt mig framför verklighet och frid. Mer än du hatar mig, så hatar JAG alla som har ett tolvstegsprogram. Ditt program, dina möten, din högre makt, allt detta sviker mig och JAG kan inte arbeta på det sättet som JAG är van vid. Nu måste JAG hålla mig i ro här. Du ser mig inte, men JAG växer mig större än någonsin. När du existerar, då lever JAG. När du lever då bara existerar jag. Men jag är harm. Tills vi möts igen, om vi möts igen, önskar jag dig lidande och död...
Skrevet: 2013-04-11 Klokken: 11:08:08
Livet är inte särskilt lätt, men jag antar att det är ens motgångar som gör en stark.
Det är i de lägen man bara vill lägga sig ner och dö som man ska resa sig upp och leva.
Hej mamma, vet att du inte kan läsa det här men jag vet att du
vakar du över mig. Men jag ville bara dela med mig lite av vad jag känner till dig.
Jag vet att du inte var lycklig, jag vet att du inte mådde bra inombords.. Och det är synd mamma..
För du var verkligen värd att få uppleva lycka för allt som du har gått igenom.
Alla tuffa tider så var du värd all lycka i världen,
och hade jag kunnat så hade jag gett dig de. Jag försökte skydda dig mot allt det onda.
För det var ju bara du och jag.
Men det slutade alltid med att vi började bråka för du tyckte att jag inte skulle lägga mig i,
att du var vuxen kvinna och ville inte att jag skulle bära på massa skit. Men mamma..
Det fanns många dagar då jag bara ville skrika på dig och få dig att förstå, det är synd..
Men 18/6-09 dagen du gick bort Så var du fin. Jag pussade din panna och skrek efter dig..
Jag saknar dig om nätterna.. jag saknar dig på morgnarna. När jag kunde krama om dig och känna din kärlek,..
Ibland blir jag tom när jag tänker på dej. Känner saknad men ändå ingenting.
Försöker hitta ord men hittar inga. Letar efter känslor som inte finns.
Sorgen tar för mycket plats. Det är en vana. Något som knappt känns.
Som att tappa känseln. Som att inte känna.
Fast det borde göra så jävla ont. Även fast det gör det.
Ont. Det gör så jävla ont. Jag är bara bedövad. Av smärta.
Du kommer alltid finnas med mig var jag än går, jag tänker på dig varje dag och natt..
Min mamma, Jag önskar du var här, men nu avrundar jag detta...
Jag vill bara säga.. Att jag har det bra nu,
och saknaden efter min egna mor är stor..
Jag älskar dig och hoppas du har det bra vart du nu än är..
♥ dej Lilian Eriksson
