sluta "dröm" om det ljuva livet. Vi kommer aldrig vara med om det.
Jag går ensam, det är skönt.Rensa huvudet..
svara på frågorna som dyker upp inom mig. Vägen ser lång ut,
tycks aldrig ta slut. Ibland blir jag så osäker på mig själv
att jag skulle kunna skriva en självbiograf
och kanske inte känna igen mig i den..
Jag lyfter sakta huvudet och inser att jag är själv,
jag kan skrika hur högt som helst utan att någon skulle höra mig.
Jag skulle få utlopp för min ilska utan att någon skulle veta.
Jag har inte tid för sammanbrott, stor del av mitt liv består av ångest
inombords.
Tror inte det tar slut egentligen,..tiden gör mig så arg, så lite tid ...
Sanden rinner sakta ur glaset men hur kan vi låta sanden avgöra våra öden?
Jag har alltid trott att jag var menat för något större att jag kunde bli något bra.
Jag vänder mig om igen för att se hur långt jag har kommit, vägen tar aldrig
slut..
Men det känns som om jag blir äldre för varje steg. Men jag vill vara liten,
krypa i famnen på min mamma, gråta mina tårar utan att någon skulle undra..
Känna värmen från någon som jag vet att den älskar mig. Ibland tittar jag på
folk,fantiserar, och målar upp hur deras liv kan se ut, ibland blir jag så
upptagen att jag glömmer leva mitt eget..Men får ofta en knuff i sidan och får
fokusen tillbaka, för en stund.. Jag har lärt mig att uppskatta småsaker,inte
ta så mycket förgivet, man vet aldrig. Jag tittar upp och inser att jag alltid
kommer titta på samma himmel,.försöker hålla fötterna på marken och låta dom
föra mig fram, steg för steg. Ibland känner jag mig ostoppbar. . Jag vill ta
mig ut i friheten, rymma från mitt huvud. .Våga släppa ut mina vingar och flyga
Stressen la sig när jag fick berättat och fått prata av mig.
Fått gråta lite. För saknaden har blivit för stor efter en person
som har gjort mer skada än nytta.
Jag har så mkt frågor. Jag är innerst inne fortfarande ett barn som inte
förstår
hur en människa kan göra sådär. Barnet i mig vill kunna göra allt de där..
Stödet!
I mitt huvud går de ej ihop. I Mitt huvud fattar jag inte.
Mitt huvud snurrar det! Men steget togs,
jag grät, jag öppnade mig, jag tyckte lite synd om mig själv
men jag torkade mina tårar och blev underbart lycklig!
svara på frågorna som dyker upp inom mig. Vägen ser lång ut,
tycks aldrig ta slut. Ibland blir jag så osäker på mig själv
att jag skulle kunna skriva en självbiograf
och kanske inte känna igen mig i den..
Jag lyfter sakta huvudet och inser att jag är själv,
jag kan skrika hur högt som helst utan att någon skulle höra mig.
Jag skulle få utlopp för min ilska utan att någon skulle veta.
Jag har inte tid för sammanbrott, stor del av mitt liv består av ångest
inombords.
Tror inte det tar slut egentligen,..tiden gör mig så arg, så lite tid ...
Sanden rinner sakta ur glaset men hur kan vi låta sanden avgöra våra öden?
Jag har alltid trott att jag var menat för något större att jag kunde bli något bra.
Jag vänder mig om igen för att se hur långt jag har kommit, vägen tar aldrig
slut..
Men det känns som om jag blir äldre för varje steg. Men jag vill vara liten,
krypa i famnen på min mamma, gråta mina tårar utan att någon skulle undra..
Känna värmen från någon som jag vet att den älskar mig. Ibland tittar jag på
folk,fantiserar, och målar upp hur deras liv kan se ut, ibland blir jag så
upptagen att jag glömmer leva mitt eget..Men får ofta en knuff i sidan och får
fokusen tillbaka, för en stund.. Jag har lärt mig att uppskatta småsaker,inte
ta så mycket förgivet, man vet aldrig. Jag tittar upp och inser att jag alltid
kommer titta på samma himmel,.försöker hålla fötterna på marken och låta dom
föra mig fram, steg för steg. Ibland känner jag mig ostoppbar. . Jag vill ta
mig ut i friheten, rymma från mitt huvud. .Våga släppa ut mina vingar och flyga
Stressen la sig när jag fick berättat och fått prata av mig.
Fått gråta lite. För saknaden har blivit för stor efter en person
som har gjort mer skada än nytta.
Jag har så mkt frågor. Jag är innerst inne fortfarande ett barn som inte
förstår
hur en människa kan göra sådär. Barnet i mig vill kunna göra allt de där..
Stödet!
I mitt huvud går de ej ihop. I Mitt huvud fattar jag inte.
Mitt huvud snurrar det! Men steget togs,
jag grät, jag öppnade mig, jag tyckte lite synd om mig själv
men jag torkade mina tårar och blev underbart lycklig!
