Känner mig trött och less, orkar inte riktigt med allt som ska göras just nu behöver nog mer egen tid. Jag har tagit mig det nu. Jag börjar lära mig lite om den här figuren som heter pernilla . Försöker tänka jag istället för vi just de där stunderna. Och jag tycker det går riktigt bra. Ska jag vara helt ärlig kan jag idag känna att just den här biten av det nya livet faktiskt känns spännande. Det var rätt länge sedan jag bara var jag. Just nu handlar det mesta om att bit för bit lära sig leva i allt det nya. Ibland känner jag att jag borde ha kommit längre än vad jag gjort. Att fler saker skulle fungera bättre än vad de gör. Jag har insett att jag inte kommer att vakna upp en dag och känna att jag plötsligt kommit igenom allt detta.  Det handlar mer om att just lära sig leva med det som hänt. Det går inte heller att lägga allt på plats på samma gång. Jag har försökt, men jag klarar inte av det. Därför får det bli bit för bit.

Vissa bitar är viktigare än andra. Vissa bitar är knepigare än andra. Men det blir allt tydligare att bitarna framför allt är många. Därför kommer det att ta tid att få ordning på allt. Jag vet inte om det kommer att komma en dag när jag känner att jag är klar med den här bit för bit perioden. Jag tror snarare att livet sakta men säkert kommer kännas mer och mer enkelt. Att funderingar tar mindre och mindre tid. I takt med att bitarna faller på plats. "Jag känner ingen längtan efter något. Inga förväntningar om vad som skall kommas skall. Är min motivation över? Är detta en sorts punkt där allting kommer ta slut? Är det så här liver ser ut. den andra dagen är sig lik. Går runt, jag väntar. Men vad väntar jag på? Att livet ska förändras? Mina tankar blir större och större. Tankar jag tänkerpå långt in på sena nätter. Inga logiska, utan mer psykiska. Är jag sjuk? Eller är jag fullt frisk? En mental störning kanske? Vad vet jag. Jag gråter ibland. Men för vadå? Är jag orolig för framtiden? En fråga utan svar, Har svårt för att lita och tillåta folk att komma in i mitt liv? Svårt för att acceptera att så är mitt liv. Och att det kanske var menat att det är så här det skulle bli och vara? att klara mig själv. Alla säger att livet är för kort, att man inte kan hålla allt inom sig. Men varför känns då mitt så långt, och varför kan då inte släppa ut allt som bör sägas men inte blir sagt. Är jag rädd? Rädd för svaren jag kommer få tillbaks som inte kommer gå att svara på? För att dom kommer ändra på min historia och få mig låta som ett fån? Det kan ligga något i de. Det kan vara svaret på min osäkra sida. Som får mig att backa och vilja hoppa av stigen genom livet. Frågan är då, hur ändrar man detta, ologiska och pyskiska tänkande. Jag vet inte, och kommer inte få något svar."