Orken den tryter och snart är den slut, flykten den lockar den säger - Kom ut!
(Jag vet att bilden av mig spricker jag är bara lycklig när jag dricker)
Jag önskar jag kunde ändra på något av allt det här?
Våra val är våra avtryck smärtans blessyrer är aldrig gratis
dock möter livet dig med andra ögon skärvor som läggs ihop till helheter.
Det är såren som får oss att se som om skåran upptäcker något under ytan
något verkligheten varit ovetande om men de som visste bara väntade på.
Det är då du kommer fundera över dina vägval och dig som person.
Varför allt blev som det egenligen blev? Kunde det inte ha gjorts på ett annat sätt?
Fanns det verkligen inga andra vägskäl att vända vid?
Något som gjorde att man kunnat stanna upp för en stund
och tänka efter innan man fortsatte rakt fram.
Något som hade gjort att allt varit annorlunda men med vissa delar ändå desamma.
Det gör ont att tänka tillbaka när man har så många frågor man inte finner svar till.
(ibland är det bara för mycket för mig ibland är det bara helt fel.)
Nu står jag mitt i ett kaos en del av mig älskar det men mitt samvete hatar mig!
Vet inte riktigt hur jag ska börja men mest av allt så vet jag inte direkt någonting just nu.
Jag dras dit och hit och hit och dit jag undrar vad jag egentligen håller på med?
Ingenting stämmer längre är galet förvirrad vet varken in eller ut fram eller bak.
Det är så svårt att hålla huvudet kallt att bita ihop och fortsätta köra fast man egentligen inte vet... nåt.
Mina närmsta klarar jag inte av för tillfället. Vad felet är? Kanske känner jag mig instängd!
Det är upp till mig själv att förändra mitt beteendemönster problemet är bara striden mellan
hjärta och hjärna. Båda lika envisa, så vad nöjer jag mig med detta? It is what it is (?)
När jag sätter mig ner på kvällen och all spring o stress lägger sig. Då kommer tankarna.
Och då kommer smärtan. Så mycket skit som går runt i skallen.
Jävla förbannade tankar som stampar i min skalle. Förbannade skit.
från att gå till glad och livlig, till osocial och inåtvänd. Snabbt går det också.
Alltid likadant. När jag är på väg mot toppen drar dom ner mig igen.
Så jag börjar om på ruta ett. Alltid samma sak. Jävligt tröttsamt kan jag lova.
Jag försöker. Jag gör mitt bästa. Även om det inte alltid verkar så.
Jag önskar jag kunde ändra på något av allt det här?
Våra val är våra avtryck smärtans blessyrer är aldrig gratis
dock möter livet dig med andra ögon skärvor som läggs ihop till helheter.
Det är såren som får oss att se som om skåran upptäcker något under ytan
något verkligheten varit ovetande om men de som visste bara väntade på.
Det är då du kommer fundera över dina vägval och dig som person.
Varför allt blev som det egenligen blev? Kunde det inte ha gjorts på ett annat sätt?
Fanns det verkligen inga andra vägskäl att vända vid?
Något som gjorde att man kunnat stanna upp för en stund
och tänka efter innan man fortsatte rakt fram.
Något som hade gjort att allt varit annorlunda men med vissa delar ändå desamma.
Det gör ont att tänka tillbaka när man har så många frågor man inte finner svar till.
(ibland är det bara för mycket för mig ibland är det bara helt fel.)
Nu står jag mitt i ett kaos en del av mig älskar det men mitt samvete hatar mig!
Vet inte riktigt hur jag ska börja men mest av allt så vet jag inte direkt någonting just nu.
Jag dras dit och hit och hit och dit jag undrar vad jag egentligen håller på med?
Ingenting stämmer längre är galet förvirrad vet varken in eller ut fram eller bak.
Det är så svårt att hålla huvudet kallt att bita ihop och fortsätta köra fast man egentligen inte vet... nåt.
Mina närmsta klarar jag inte av för tillfället. Vad felet är? Kanske känner jag mig instängd!
Det är upp till mig själv att förändra mitt beteendemönster problemet är bara striden mellan
hjärta och hjärna. Båda lika envisa, så vad nöjer jag mig med detta? It is what it is (?)
När jag sätter mig ner på kvällen och all spring o stress lägger sig. Då kommer tankarna.
Och då kommer smärtan. Så mycket skit som går runt i skallen.
Jävla förbannade tankar som stampar i min skalle. Förbannade skit.
från att gå till glad och livlig, till osocial och inåtvänd. Snabbt går det också.
Alltid likadant. När jag är på väg mot toppen drar dom ner mig igen.
Så jag börjar om på ruta ett. Alltid samma sak. Jävligt tröttsamt kan jag lova.
Jag försöker. Jag gör mitt bästa. Även om det inte alltid verkar så.
