Pernilla

I många år har jag lärt mig att vara stark, det är ingen som har tvingat mig men jag själv tog på mig uppgiften att finnas där. Om jag var tvungen att ta hand om någon annan så kunde inte jag bryta ihop själv, det var inte möjligt. Jag var den som var tvungen att vara stark, Jag kan räkna gångerna jag har brytigt ihop dom senaste fem åren på en hand. Jag har förträngt allting och under ett helt år kunde jag knappt känna några känslor.

Gick jag någonsin över gränsen som finns som får en att bli kall? Dom gångerna jag vill gråta så kan jag inte och dom gångerna jag behöver gråta så kan jag inte för att det är då jag behöver vara stark för andra.
Jag har alltid alltid alltid satt alla framför mig själv och det har lett till att jag har blivit utnyttjad och kall.
Folk frågar mig helatiden hur jag har kunnat gå vidare med livet men sanningen är att jag aldrig har haft chansen.

Istället för att gå vidare har jag förträngt det som har varit svårt och hjälpt alla andra. Jag föredrar att hjälpa andra personer med deras problem för att då slipper jag ta itu med mina egna. Jag vet inte längre vad jag ska göra och det finns ingen att prata med. Om man hittar en person som man kan öppna sig för så klarar dom aldrig av att lyssna för att det blir för jobbigt för dom. Jag behöver någon som är starkare än mig, en person som kan hålla om mig när jag behöver det och en person som kan visa mig att det är okej att gråta. Jag behöver ha någon som lyssnar men inte försöker leka psykolog, jag behöver någon som är stark nog att klara av mig.

Eller nu ljuger jag, det var någon som alltid fanns där för mig. Men den personen dog för exakt 2 år sen.
Den dagen rasade min värld samman, för att det var den personen som fick min värld att funka.
Hon var den som var den starka delen utav mig, hon fanns alltid där när jag behövde henne.
Tänk er att gå runt en hel dag och veta att eran mamma skulle vara död innan man la sig ner för att sova.