Det finns dagar då jag saknar dig alldeles för hårt
Sätt dig fri o väckla ut dina vingar mamma <3
Livet är inte särskilt lätt, men jag antar att det är ens motgångar som gör en stark. Det är i de lägen man bara vill lägga sig ner och dö som man ska resa sig upp och leva. Ibland blir jag tom när jag tänker på dej. Känner saknad men ändå ingenting. Försöker hitta ord men hittar inga Letar efter känslor som inte finns. Sorgen tar för mycket plats. Det är en vana. Något som knappt känns. Som att tappa känseln. Som att inte känna.Fast det borde göra så jävla ont. Även fast det gör det. ont. Det gör så jävla ont. Jag är bara bedövad. Av smärta.
"att alla dom som finns i mörkret – Kom ut och börja leva.
Lita på att smärtan gör mindre ont för ni kommer lära er att hantera den.
Lev för dom som lever kvar på jorden – Lev för dom som lever kvar för er.
Det känns som att jag har levt ett helt liv av himmel men mest utav helvete.
Men jag står här med båda fötterna på jorden redo att gå hur långt som helst.
Jag är ingen superhjälte – Jag är bara en tjej som har gett sig fan på att aldrig ge upp.
Jag såg din kämpar glöd.
För jag vet va du gick igenom jag har aldrig skämts över dom problemen som du bar på som gjorde dig matt.
Klart att du drömde om ett bättre liv, Men du hoppas på din plats i guds paradis.
Du har flyttat nu för att få din frid o du förtjänar det.
Jag har aldrig sett en kvinna kämpa så mycket som du gjorde.
You are my angel and for you I'll always fight ♥
Livet är inte särskilt lätt, men jag antar att det är ens motgångar som gör en stark.
Det är i de lägen man bara vill lägga sig ner och dö som man ska resa sig upp och leva.
Hej mamma, vet att du inte kan läsa det här men jag vet att du
vakar du över mig. Men jag ville bara dela med mig lite av vad jag känner till dig.
Jag vet att du inte var lycklig, jag vet att du inte mådde bra inombords.. Och det är synd mamma..
För du var verkligen värd att få uppleva lycka för allt som du har gått igenom.
Alla tuffa tider så var du värd all lycka i världen,
och hade jag kunnat så hade jag gett dig de. Jag försökte skydda dig mot allt det onda.
För det var ju bara du och jag.
Men det slutade alltid med att vi började bråka för du tyckte att jag inte skulle lägga mig i,
att du var vuxen kvinna och ville inte att jag skulle bära på massa skit. Men mamma..
Det fanns många dagar då jag bara ville skrika på dig och få dig att förstå, det är synd..
Men 18/6-09 dagen du gick bort Så var du fin. Jag pussade din panna och skrek efter dig..
Jag saknar dig om nätterna.. jag saknar dig på morgnarna. När jag kunde krama om dig och känna din kärlek,..
Ibland blir jag tom när jag tänker på dej. Känner saknad men ändå ingenting.
Försöker hitta ord men hittar inga. Letar efter känslor som inte finns.
Sorgen tar för mycket plats. Det är en vana. Något som knappt känns.
Som att tappa känseln. Som att inte känna.
Fast det borde göra så jävla ont. Även fast det gör det.
Ont. Det gör så jävla ont. Jag är bara bedövad. Av smärta.
Du kommer alltid finnas med mig var jag än går, jag tänker på dig varje dag och natt..
Min mamma, Jag önskar du var här, men nu avrundar jag detta...
Jag vill bara säga.. Att jag har det bra nu,
och saknaden efter min egna mor är stor..
Jag älskar dig och hoppas du har det bra vart du nu än är..
♥ dej Lilian Eriksson
Stor var din kärlek god var din själ
jag tänker varje dag på vad jag hade gjort för fel , och hur jag kunde ha fixat allting .
det känns som att allting jag gjorde förut var bara att vara i vägen .
och varje dag tänker jag på hur du kände dig , när jag var i din närvaro .
var du glad ,lycklig , ledsen eller besviken på mig ?
jag hann aldrig få detdära svaret komma från din mun innan du dog ,
och jag hann aldrig få ut ur mig hur jävla mke jag älskade dig .
och hur mkt alla andra försöker få mig att inse hur mkt jag
hjälpte dig och att jag inte ska ha skuldkänslor för det jag inte gjorde ,
så kommer jag aldrig ta åt mig det ..
du var verkligen en person som jag knappt kunde leva utan ,
och jag märker det nu , att livet går vidare ..
men tyävrr kommer jag aldrig glömma den dära dagen ,
den dära känslan av att känna att något hände och nästa sekund höra ; det har hänt !
den dära känslan som fick mig att bara bryta ihop direkt för första gången den dagen .
folk tror att jag aldrig tänker på dig , och att jag inte bryr mig om att du är borta .
fast det är helt fel , varje dag känner jag mig utplacerad i en miljö ,
där jag hällst av allting vill bort ifrån , och bara få hålla om dig .
VARJE GÅNG JAG STÅR OCH KOLLAR MIG I SPEGELN SER JAG ALLTID DIG
I många år har jag lärt mig att vara stark, det är ingen som har tvingat mig men jag själv tog på mig uppgiften att finnas där. Om jag var tvungen att ta hand om någon annan så kunde inte jag bryta ihop själv, det var inte möjligt. Jag var den som var tvungen att vara stark, Jag kan räkna gångerna jag har brytigt ihop dom senaste fem åren på en hand. Jag har förträngt allting och under ett helt år kunde jag knappt känna några känslor.
Gick jag någonsin över gränsen som finns som får en att bli kall? Dom gångerna jag vill gråta så kan jag inte och dom gångerna jag behöver gråta så kan jag inte för att det är då jag behöver vara stark för andra.
Jag har alltid alltid alltid satt alla framför mig själv och det har lett till att jag har blivit utnyttjad och kall.
Folk frågar mig helatiden hur jag har kunnat gå vidare med livet men sanningen är att jag aldrig har haft chansen.
Istället för att gå vidare har jag förträngt det som har varit svårt och hjälpt alla andra. Jag föredrar att hjälpa andra personer med deras problem för att då slipper jag ta itu med mina egna. Jag vet inte längre vad jag ska göra och det finns ingen att prata med. Om man hittar en person som man kan öppna sig för så klarar dom aldrig av att lyssna för att det blir för jobbigt för dom. Jag behöver någon som är starkare än mig, en person som kan hålla om mig när jag behöver det och en person som kan visa mig att det är okej att gråta. Jag behöver ha någon som lyssnar men inte försöker leka psykolog, jag behöver någon som är stark nog att klara av mig.
Eller nu ljuger jag, det var någon som alltid fanns där för mig. Men den personen dog för exakt 2 år sen.
Den dagen rasade min värld samman, för att det var den personen som fick min värld att funka.
Hon var den som var den starka delen utav mig, hon fanns alltid där när jag behövde henne.
Tänk er att gå runt en hel dag och veta att eran mamma skulle vara död innan man la sig ner för att sova.
jag kan säga att hon var en gåva från gud ochdu är den personen som får mig att klara av vardagen,
jag lever tack vare dig.
DET ÄR KONSTIGT HUR NÅGOT SÅ TRAGISKT KAN BLI SÅ VACKERT.
Även om jag kämpar varje dag och försöker visa mig stark så tänker jag på henne hela tiden och jag tvingar mig själv att inte låta tårarna falla. Jag får skuldkänslor över att jag har skrattat och glömt henne för en sekund och samtidigt som jag tvingar mig själv att inte försöka må bra så gör jag allt för att inte må dåligt. Jag är kluven. Jag förstår inte vad jag gör och jag förstår inte hur jag mår eller vad jag tänker. Ingenting stämmer längre. Förstår ni hur det känns att få se sin egen mamma hållas vid liv med hjälp utav slangar och maskiner, att hålla hennes hand, trycka så hårt att det gör ont utan att få någon respons, pussa hennes kind och berätta att jag älskar henne utan att hon hör det. jag kan inte ens beskriva med ord den smärta jag har i mitt bröst, den sprängande huvudvärken, det miljontals tårar som rinner ner från min kind. ingenting kan beskriva sorgen, smärtan och saknaden. det finns inte, det är inte verkligt. Och hur mycket jag än intalar mig själv att hon bara är borta för en liten stund så vet jag ändå innerst inne att hon aldrig mer kommer tillbaka. Aldrig mer. Aldrig mer. Det ekar i mitt huvud och det gör ont, så jävla ont.
Nu för tiden är allting tomt, förut fanns det så jäkla mycket tankar och känslor som ville komma ut. och nu är det bara tomt. egentligen är inte tankarna färre, det går bara inte att sätta ord på dom. jag vet inte om jag kanske har accepterat att hon är borta eller om jag bara förstår det ännu mindre.
De senaste dagarna har det varit fruktansvärt jobbigt och ibland orkar jag bara inte stå emot. allting som jag har förträngt bara brister. jag får bilder i mitt huvud, sen ser jag henne ligga på sjukhuset, jag håller hennes hand men jag är helt jävla maktlös, jag kan inte göra ett skit, det enda jag vill är att skaka om henne och få henne att vakna, men det går inte och så fort jag öppnar ögonen igen så är hon borta och jag inser att allt jag har kvar av henne är bara minnen..
Du var alldeles för bra för den här världen mamma och jag tror himlen passar dig bättre.
Håll en plats åt mig är du snäll, för när jag kommer tänker jag aldrig lämna din sida!
