Pernilla

Har du tänkt på hur fort allt kan ändras? Kastas om? Uppsnärjd i tusen och en tanke.
Det är jätte svårt att vara ett stöd för någon annan när man känner
att ens egna värld faller samman samtidigt.
Det är jätte jobbigt att försöka vara stark och stötta
när man inget hellre vill än att lägga sig ner på marken
och skrika; "JAG VILL INTE. JAG VILL INTE!"
Det är jätte svårt och jätte jobbigt, men det är klart att man gör det.
För det är så det är. Så nu. Nu när jag är hemma. Själv.
Och inte behöver dölja, inte behöver stötta någon annan,
inte behöver svara i telefon, inte behöver prata, inte behöver göra nåt, klara av nåt.
Det är nu som jag själv får vara liten, ledsen och arg. Inifrån och ut.
Jag vet inte varför jag skriver detta här. Kanske för att jag är konstigt funtad?
Har svårt för att tala om svåra saker och visa mig liten,
men att skriva om det, det är en helt annan sak. På något sätt är det lättare.
Antar att detta är mitt sätt att bearbeta saker och ting som jag inte egentligen vill prata om

"Ofta försöker vi förstå vad som finns i våra tankar,
när det är sinnets natur ständiga upprepande tankar.
Vi vill förverkliga framtidens drömmar,
men ofta är de kvar i sinnet hoppande från ett till ett annat.
Vi ofta önskar saker,men har svårt att hålla kvar den,
för tanken kan börja ge orsaker att tvivla och argumenterar om allt annat.
Sluta aldrig släppa livets famn, för det är där dina ord kommer att hamna.
Stanna upp ett ögonblick , ordentligt lyssna varifrån tanken klandrar.
Hör den pladdra,men stanna inte kvar, för det aldrig någon idé att dra....
Med sig gamla kasserade tankar.Stundvis kroppen talar,
men sinnets natur aldrig stannar.,,våga surfa fram och tillbaka
på tankens kraft som ältar.
Påminn dig själv att vara kvar i nuet som alltid avvaktar.
Acceptera känslan som gömmer sig i tanken,
för den har makt och för det mesta föraktar.
Tålmodig grunda, bekanta dig med ditt sinnes natur som alltid väntar.
Tillåt dig själv att känna, och börja om, och om igen,
men sluta aldrig tro på dina inre krafter."

Jag har aldrig förstått mig på hur man klarar sig genom livet med ansiktet riktat mot marken.
Blicken är riktad på målet. Vad det nu är för något. Blundar dem så springer jag.