Han är helig hans kärlek varar för evigt
Slut på undanflykter & ursäkter.
Man ska aldrig förvänta sig någonting,
det som ses som "säkert" idag kan vara någonting helt annat imorgon.
Men jag står med ena benet stadigt kvar och den andra står på andra sidan och jag svajar fram och tillbaka. För många gånger har vi en bild om hur det ska vara men den bilden stämmer aldrig med verkligheten, och det är en sak som jag brottas med och jag ser det komma men jag vet inte om jag är redo att ta emot det helt ännu.
Därför hittar jag tusen andra saker att blicka min blick på, att fokusera. Jag tycker inte om att inte veta, och jag gillar inte känslan av att plåga mig själv även om jag tydligen älskar att göra det också. För ibland är det så mycket mer än bara en sak... Jag har alltid sagt det, allt har ett bäst före datum, visst är det så. Sedan om det pågår i onändlighet det är en annan sak. och då blir det svårare. Och det brukar vara så. Ställ en fråga ... och du får ett enkel svar, ställ samma frågare fast djupare och du får ett helt annat svar, svaret förändras Alltså så handlar det oftast inte vad man egentligen tror det handlar om.
.. och ibland hatar jag mig själv för just detta, att jag ska vara riktigt djup. jag kan se mig själv från alla håll, uppifrån nedifrån från höger och från vänster sida, jag kan se rakt igenom min själ och mitt hjärta. Det bubblar och någonstans så bränner det till lite lätt, hur jag än försöker förtränga det så kan jag inte rå för att det fick mig att känna, och jag hatar mig själv för att jag tillät det och nu kommer jag nog inte kunna släppa det minnet helt även om jag får det jag vill ha senare i livet så kommer alltid tankarna på "det där" finnas kvar och det kommer brännas varje gång jag tänker på det." Tänk om", det är farligt att tänka så men ändå så plågar man sig själv med att göra det ibland. Jag hade kunnat vänt upp och ner på hela mitt liv återigen fick jag en stor chans som jag tillslut valde att avstå från, förnuftigt nog men jag hatar mig själv varje gång det händer, det är inte ofta, men det kommer i perioder och det känns lika mycket varje varje varje gång.
Orken den tryter och snart är den slut, flykten den lockar den säger - Kom ut!
Jag önskar jag kunde ändra på något av allt det här?
Våra val är våra avtryck smärtans blessyrer är aldrig gratis
dock möter livet dig med andra ögon skärvor som läggs ihop till helheter.
Det är såren som får oss att se som om skåran upptäcker något under ytan
något verkligheten varit ovetande om men de som visste bara väntade på.
Det är då du kommer fundera över dina vägval och dig som person.
Varför allt blev som det egenligen blev? Kunde det inte ha gjorts på ett annat sätt?
Fanns det verkligen inga andra vägskäl att vända vid?
Något som gjorde att man kunnat stanna upp för en stund
och tänka efter innan man fortsatte rakt fram.
Något som hade gjort att allt varit annorlunda men med vissa delar ändå desamma.
Det gör ont att tänka tillbaka när man har så många frågor man inte finner svar till.
(ibland är det bara för mycket för mig ibland är det bara helt fel.)
Nu står jag mitt i ett kaos en del av mig älskar det men mitt samvete hatar mig!
Vet inte riktigt hur jag ska börja men mest av allt så vet jag inte direkt någonting just nu.
Jag dras dit och hit och hit och dit jag undrar vad jag egentligen håller på med?
Ingenting stämmer längre är galet förvirrad vet varken in eller ut fram eller bak.
Det är så svårt att hålla huvudet kallt att bita ihop och fortsätta köra fast man egentligen inte vet... nåt.
Mina närmsta klarar jag inte av för tillfället. Vad felet är? Kanske känner jag mig instängd!
Det är upp till mig själv att förändra mitt beteendemönster problemet är bara striden mellan
hjärta och hjärna. Båda lika envisa, så vad nöjer jag mig med detta? It is what it is (?)
När jag sätter mig ner på kvällen och all spring o stress lägger sig. Då kommer tankarna.
Och då kommer smärtan. Så mycket skit som går runt i skallen.
Jävla förbannade tankar som stampar i min skalle. Förbannade skit.
från att gå till glad och livlig, till osocial och inåtvänd. Snabbt går det också.
Alltid likadant. När jag är på väg mot toppen drar dom ner mig igen.
Så jag börjar om på ruta ett. Alltid samma sak. Jävligt tröttsamt kan jag lova.
Jag försöker. Jag gör mitt bästa. Även om det inte alltid verkar så.
D e t g ä l l e r a t t v å g a v ä l j a r ä t t v ä g . .
Det är skrämmande, fascinerande och helt otroligt,
allt det som faktiskt har hänt det senaste året. Det har hänt så enormt mycket,
och skulle jag berätta, skulle ni inte ens tro på hälften,
och resten skulle antagligen chocka er något enormt.
Som jag sagt och säger till folk som frågar om hur ja mår, “Först nu står jag någorlunda stabilt”.
Och det stämmer faktiskt. Och det har varit så enormt mycket blod, svett och tårar
på vägen hit där jag står idag.
Så enormt många misslyckanden, påfrestningar, misstag, blandat med glädje.
Jag kan knappt tro det.
Jag skriver ju alltid att man ska se framåt och skit i det förflutna i princip.
Vissa delar är inte så enkla att skaka av sig,
speciellt inte saker som hänt de senaste året.
Bara att minnas vilket jävla helvete jag levde i, med lögner, svikna förtroenden, avtändningar, tårar,
en ständig jakt och ett kaos inombords gör att jag kan känna mig extra tacksam för hur mitt liv ser ut idag.
Jag är fri idag, fri från besattheten att förstöra mitt eget liv.
och jag tänker kriga och slåss mott denna sjukdom!
Jag väljer mina val.
För många är det jag har idag en självklarhet, men för mig är det ren och skär lycka.
Det har varit en tuff väg,
Men vad har jag lärt mig? Jag har lärt mig det verkliga värdet i de människor jag älskar,
jag har lärt mig hur snabbt något/någon kan försvinna, jag har lärt mig så mycket om mig själv,
jag älskar livet på ett sätt jag för några år sedan aldrig hade trott var möjligt,
jag ser på saker och ting annorlunda.
Trots allt, så har jag lärt mig så enormt mycket
och jag lyckades gå igenom det helvetet och komma ut som en starkare människa.och trots all skit,
så hade jag aldrig velat byta ut mitt förflutna.
Även om jag inte är troende, så tror jag det finns någon slags sanning i meningen
“Gud slänger inte mer skit på oss än vad vi klarar av”.
Ta mig ut till friheten
Känner mig trött och less, orkar inte riktigt med allt som ska göras just nu behöver nog mer egen tid. Jag har tagit mig det nu. Jag börjar lära mig lite om den här figuren som heter pernilla . Försöker tänka jag istället för vi just de där stunderna. Och jag tycker det går riktigt bra. Ska jag vara helt ärlig kan jag idag känna att just den här biten av det nya livet faktiskt känns spännande. Det var rätt länge sedan jag bara var jag. Just nu handlar det mesta om att bit för bit lära sig leva i allt det nya. Ibland känner jag att jag borde ha kommit längre än vad jag gjort. Att fler saker skulle fungera bättre än vad de gör. Jag har insett att jag inte kommer att vakna upp en dag och känna att jag plötsligt kommit igenom allt detta. Det handlar mer om att just lära sig leva med det som hänt. Det går inte heller att lägga allt på plats på samma gång. Jag har försökt, men jag klarar inte av det. Därför får det bli bit för bit.
Vissa bitar är viktigare än andra. Vissa bitar är knepigare än andra. Men det blir allt tydligare att bitarna framför allt är många. Därför kommer det att ta tid att få ordning på allt. Jag vet inte om det kommer att komma en dag när jag känner att jag är klar med den här bit för bit perioden. Jag tror snarare att livet sakta men säkert kommer kännas mer och mer enkelt. Att funderingar tar mindre och mindre tid. I takt med att bitarna faller på plats. "Jag känner ingen längtan efter något. Inga förväntningar om vad som skall kommas skall. Är min motivation över? Är detta en sorts punkt där allting kommer ta slut? Är det så här liver ser ut. den andra dagen är sig lik. Går runt, jag väntar. Men vad väntar jag på? Att livet ska förändras? Mina tankar blir större och större. Tankar jag tänkerpå långt in på sena nätter. Inga logiska, utan mer psykiska. Är jag sjuk? Eller är jag fullt frisk? En mental störning kanske? Vad vet jag. Jag gråter ibland. Men för vadå? Är jag orolig för framtiden? En fråga utan svar, Har svårt för att lita och tillåta folk att komma in i mitt liv? Svårt för att acceptera att så är mitt liv. Och att det kanske var menat att det är så här det skulle bli och vara? att klara mig själv. Alla säger att livet är för kort, att man inte kan hålla allt inom sig. Men varför känns då mitt så långt, och varför kan då inte släppa ut allt som bör sägas men inte blir sagt. Är jag rädd? Rädd för svaren jag kommer få tillbaks som inte kommer gå att svara på? För att dom kommer ändra på min historia och få mig låta som ett fån? Det kan ligga något i de. Det kan vara svaret på min osäkra sida. Som får mig att backa och vilja hoppa av stigen genom livet. Frågan är då, hur ändrar man detta, ologiska och pyskiska tänkande. Jag vet inte, och kommer inte få något svar."
En listig slug jävel
Hej! Jag undrar om du har glömt mig. Jag är din sjukdom. Jag HATAR möten. Jag HATAR högre makter. Jag HATAR alla som har ett program. Till alla som kommer i kontakt med mig: Jag önskar er lidande och död. Låt mig få presenter mig: Jag är sjukdomen BEROENDE JAG är listig, falsk och stark.
sådan är JAG. Jag har dödat miljoner människor och JAG är ännu inte nöjd. JAG älskar att överraska dig. JAG älskar att låtsas som om JAG vore din vän och älskade. JAG har tröstat dig, eller hur? Fanns JAG inte där när du var ensam? Då du bara önskade att dö, var det inte mig du ropade på då? JAG var hos dig. JAG älskar att göra dig illa. JAG älskar att få dig att gråta eller ännu hellre älskar jag att få dig så avstängd att du varken kan känna smärta eller sorg.
När du inte känner något överhuvudtaget, då känner JAG mig riktigt nöjd och allt JAG ber dig om är långt lidande. JAG har alltid funnits där för dig. När det gick bra för dig i ditt liv, bjöd du in mig. Du sa att du inte förtjänade allt det goda och jag var den enda som höll med dig. Tillsammans klarade vi av att förstöra allt som var bra i ditt liv. Folk tar mig inte på allvar. Hjärnblödning tar det på allvar, hjärtinfarkt, ja till och med diabetes tar det på allvar, IDIOTER!!! Utan mig vore dessa saker inte möjliga.
JAG är en sjukdom som alla hatar, men ändå kommer JAG inte oombedd. Du väljer att ha mig. Det är så många som har valt mig framför verklighet och frid. Mer än du hatar mig, så hatar JAG alla som har ett tolvstegsprogram. Ditt program, dina möten, din högre makt, allt detta sviker mig och JAG kan inte arbeta på det sättet som JAG är van vid. Nu måste JAG hålla mig i ro här. Du ser mig inte, men JAG växer mig större än någonsin. När du existerar, då lever JAG. När du lever då bara existerar jag. Men jag är harm. Tills vi möts igen, om vi möts igen, önskar jag dig lidande och död...
Vägval.
Jag har ont i magen. Inte den här illamående känslan utan den känslan som att något är på väg att hända.
Det är så mycket som händer just nu och alla tankar gör mig galen.
Jag vill vara personen som inte vet någonting, som inte gör en människa rörd eller har kontroll över något.
För varje minut går jag och funderar på vad som kommer hända nästa minut,
för att en minut kan verkligen ändra allting.
Jag är maktlös, jag har ingen talan och jag gör allting för att inte såra någon.
Det enda man kan göra är att slappna av och vänta på att helvetet ska brinna.
Dom personerna som står mig närmast är dom personerna som antingen kommer såra mig
eller jag kommer såra dom. Alla har val i livet, jag behöver bara få veta vad som är dom bästa valen.
Jag har berättat det där för dom som behöver veta det och dom vet varför jag gjorde det, dom vart upprörda men inte arga. Dom vet vad jag har gått igenom och dom visste att jag behövde svar på min fråga. Folk frågar om det var värt det och om jag fick svaret jag sökte, ärligt talat så fick jag det. Jag är alltid ärlig med såna saker och jag får ofta lätt skuld känslor om jag ljuger eller inte berättar något. , jag började göra det för att jag ville hitta något som kunde få mig att glömma hur jobbigt det var att leva i verkligheten."
Det farliga med att förknippa något med att glömma är att det är svårt att bryta den cirkeln.
sluta "dröm" om det ljuva livet. Vi kommer aldrig vara med om det.
svara på frågorna som dyker upp inom mig. Vägen ser lång ut,
tycks aldrig ta slut. Ibland blir jag så osäker på mig själv
att jag skulle kunna skriva en självbiograf
och kanske inte känna igen mig i den..
Jag lyfter sakta huvudet och inser att jag är själv,
jag kan skrika hur högt som helst utan att någon skulle höra mig.
Jag skulle få utlopp för min ilska utan att någon skulle veta.
Jag har inte tid för sammanbrott, stor del av mitt liv består av ångest
inombords.
Tror inte det tar slut egentligen,..tiden gör mig så arg, så lite tid ...
Sanden rinner sakta ur glaset men hur kan vi låta sanden avgöra våra öden?
Jag har alltid trott att jag var menat för något större att jag kunde bli något bra.
Jag vänder mig om igen för att se hur långt jag har kommit, vägen tar aldrig
slut..
Men det känns som om jag blir äldre för varje steg. Men jag vill vara liten,
krypa i famnen på min mamma, gråta mina tårar utan att någon skulle undra..
Känna värmen från någon som jag vet att den älskar mig. Ibland tittar jag på
folk,fantiserar, och målar upp hur deras liv kan se ut, ibland blir jag så
upptagen att jag glömmer leva mitt eget..Men får ofta en knuff i sidan och får
fokusen tillbaka, för en stund.. Jag har lärt mig att uppskatta småsaker,inte
ta så mycket förgivet, man vet aldrig. Jag tittar upp och inser att jag alltid
kommer titta på samma himmel,.försöker hålla fötterna på marken och låta dom
föra mig fram, steg för steg. Ibland känner jag mig ostoppbar. . Jag vill ta
mig ut i friheten, rymma från mitt huvud. .Våga släppa ut mina vingar och flyga
Stressen la sig när jag fick berättat och fått prata av mig.
Fått gråta lite. För saknaden har blivit för stor efter en person
som har gjort mer skada än nytta.
Jag har så mkt frågor. Jag är innerst inne fortfarande ett barn som inte
förstår
hur en människa kan göra sådär. Barnet i mig vill kunna göra allt de där..
Stödet!
I mitt huvud går de ej ihop. I Mitt huvud fattar jag inte.
Mitt huvud snurrar det! Men steget togs,
jag grät, jag öppnade mig, jag tyckte lite synd om mig själv
men jag torkade mina tårar och blev underbart lycklig!
Det förflutna visar ingen hänsyn när det återvänder.
Folk gillar inte när man förändras, kanske till det bättre,de säger att dom gör det, men det är inte hela sanningen.För det dom då måste göra är att ändra tankesätt och syn på andra vilket innebär att dom måste själva ändras. Folk kommer aldrig glömma det du en gång var, det du en gång gjort! Dom vill glädja sig åt ditt missöde, dom vill se ner på dig som ligger, Bara för att man en gång levde som en riktig iduut, slogs och stal, backstabbade nära och bekanta så betyder det faktiskt inte ATT MAN INTE KAN FÖRÄNDRAS OCH VÄXA MED SITT NYA JAG! Allt eftersom livet flyter på blir minnena av hur det faktiskt var svagare och mer otydliga för varje dag. Att jag har levt i den kaosen och ångesten jag gjort, känns mer och mer avlägset. För mig är det skitfarligt att glömma bort all smärta och elände hur de egentligen såg ut när jag kommer in i mitt esse . . Min beroendeperson är en listig och slug jävel som letar efter varje tillfälle han kan för att trycka vansinniga tankar in i mitt huvud. Visst, han håller sig borta mer nu, än förut, men min hjärna är så fucked att belöningssystemet fortfarande minns hur det var när jag förut fick den där lilla stunden av lugn. De där få minuterna "då" som stängde av omvärlden.Bara att minnas vilket jävla helvete jag levde i, med lögner, svikna förtroenden, tårar,en ständig jakt och ett kaos inombords gör att jag kan känna mig extra tacksam för hur mitt liv ser ut idag.För många är det jag har idag en självklarhet, men för mig är det ren och skär lycka.
D e t g ä l l e r a t t v å g a v ä l j a r ä t t v ä g . . .
GÖR OM GÖR RÄTT
Något saknas, något fattas mig. Något i mitt liv är otillräckligt?
och lämnar mig obarmhärtigt otillfredställd.
Hela mitt inre är rastlöst. Plågas i avsaknaden av något som jag inte vet vad det är.
Behovet av förändring? Längtan efter något nytt?
Alla dom saker som egentligen gör
att jag inte passar till livet jag har valt.
Livet som innebär att jag faktiskt är "fast",
som kräver att jag slår mig ner och rotar mig.
Men hur ska man kunna rota sig
någonstans, när stegen alltid för en vidare och bort?
Kan man tvinga rötterna att slo rot? Med våld?
Hur kan man både älska och hata detta livet?
Hur kan det vara så enormt dubbelt?
Och varför kvävs inte det oroliga i det inre?
Hur kan det fortsätta få näring när jag inte ger det något
urymme? Hur ska man kunna hitta tillfredställelse i livet, på alla plan?
Fysiskt, psykiskt? Total tillfredställelse och ro. Går det ens?
Eller är det känslostormarna och allt annat,
som gör att dessa tankar förstärks enormt?
Människor förändras, behov förändras, ja allt i princip
förändras. Positivt eller negativt? Ja ni, det beror väl på eller hur?
Ser man till att det för det mesta förändras till det positiva
så ska man ju verkligen inte klaga. Jag tycker och anser att
jag de senaste åren att förändrats enormt positivt, men bakslag, naturligtvis !
Naturligtvis har jag snubblat många gånger.
Men det går framåt och det är detsom spelar någon roll.
Att jag ens någonsin skulle kunna fungera såpass "normalt"
som jag faktiskt gör i nuläget, skulle jag inte ens vågat gissa på för några år sedan.
En gång problembarn alltid problembarn?, eller?
Jag trodde det under väldigt lång tid. Mycket kanske för att inget annat förväntades av mig.
Jag förväntades ställa till problem och skapa kaos i min närhet.
Man får väl tacka dom människorna man faktiskt stötte på igenom åren,
även om dom var få, dom som såg en bakom allt det där.
Som faktiskt såg att man var så mycket mer än bara problem.
Att man hade talanger, drömmar och ambisioner.
Som faktiskt såg att jag var mer än "tjejen med det inre kaoset".
Som även satte krav, som inte nöjde sig med det minsta,
för dom kände att jag kunde så mycket bättre.
Det är sådana människor som man i efterhand,
faktiskt kan se, att dom hjälpte så mycket mer än vad man trodde då.
För mitt liv hittills är fullt av erfarenheter som jag inte vill gå miste om.
Erfarenheter som man inte lär sig igenom att läsa miljoner böcker.
Utan erfarenheter man får när man själv levt i skiten.
För erfarenheter ska man ta till sig och förvandla till något posetivt, vad det än gäller.
I min värld som bara existerar i mitt huvud är allt perfekt.
Det har hänt något inom mig. Jag känner mig trygg. Jag känner mig värdefull.
Ett lugn jag inte känt på många år har börjat växa till sig och kanske är det nu som livet börjar på riktigt!?
anledningen till att jag sitter här idag är för att hoppet om att någon dag ta mig ur det helvete jag befann mig i skulle ta slut. Och det tog slut, efter nästan 1 år. Energin kom tillbaka. Jag började träffa nya människor
(då jag upptäckt att dem gamla inte var något att ha kvar).
Drogerna var fortfarande en del av mitt liv, men dem upptog inte hela mig.
Jag reste mig nog aldrig riktigt efter det fallet, minnena flyger över mig dagligen
och det mörker som jag befann mig i då kan fortfarande skymtas runt hörnan.
Jag är en person som går runt i cirklar, upprepar mönster, negativa såväl som positiva.
Mycket på grund av osäkerhet och självhat, Men jag står på mina ben,
jag kan skratta och jag kan glädjas över saker.
Jag kräver inte mer av livet än att jag ska få känna mig värdig att leva då och då.
Jag tar 1 timme i taget och försöker att inte fastna i gamla spöken.
Dock besöker jag min gamla gravplats då och då, och för varje gång lär jag mig något nytt.
Verkligheten blev svårare och svårare att hålla fast vid. Jag ville inte heller hålla fast vid den.
Allt jag såg där var mörker, ondska och hat. När det väl fanns något att älska lärde jag mig snabbt
att jag varken var värdig att bli älskad eller att älska. Denna känsla håller i sig än idag.
I min värld, som enbart existerar i mitt huvud, är allt perfekt!
Verkligheten ser helt annorlunda ut. Av allt det som ni ser, ser jag bara hälften.
Resterande förvrängs och omdefinieras i mina egna tankar.
Med andra ord är båda mina världar baserade på en ibillisk lögn.
Hur lämnar man något efter sig när verkligheten bara är en dröm,
och drömmen är en verklighet? Och var går gränsen mellan att leva och att enbart existera?
Genom mina 29 år på jorden har jag lämnat många fotspår efter mig,
dem flesta väldigt depressiva och hemska, men en del vackra och positiva.
Jag själv skulle definiera mig som en okunnig, hjälplös och svag person,
medan en del skulle förklara mig som intelligent, självständig och stark.
Det som jag ser i mig själv är inte alltid självklart att andra skulle hålla med om och vice versa.
Kanske kan jag förändra en del, kanske faktiskt mycket,
men troligen så har jag blivit så pass skadad att mitt självhat,
självförakt och pessimistiska inställning aldrig kommer kunna brytas från grunden.
Varför jag gör detta beror mycket på hur omgivningen behandlat mig
och hur jag har blivit inlärd att se på mig själv.
Men som sagt, jag kämpar dagligen mot mina egna spöken och demoner.
För jag vet att jag är bra, att jag är tillräcklig. Jag måste bara börja tro på det!
Framför mig har jag många års terapi och en lång väg till ett nytt inlärningsbeteende.
För i min värld finns det inget värre än att se ner på sig själv!
Jag vet hur mitt helvete ser ut och nu har jag lärt mig att hantera det ♥
Fick abstinens och kallsvettningar, deprimerad och kunde inte släppa suget efter drogen!
Vet inte varför det blir så ibland, men oftast en gång i månaden får jag sånna dagar, där suget blir starkare än någonsin,
Vet inte va det är, saknar inte att vara, Visst nu ljög jag, självklart saknar jag den där euforiska känslan och ruset
och att slippa känna,tycka,tänka! Saknar alla minnen, alla vänner, alla stunder och skratt, alla... Fan, jag måste sluta!
Jag måste få prata om de, jag måste få skriva om det, Känns bättre då för stunden, Men efter? Jag hatar att vara beroende,
jag hatar att vara så galet SJUK i denna sjukdom, Jag önskar någon kunde ta dessa lustar ifrån mig! Gör mig fri.. Släpp mig fri!
jag har 8 mån snart och jag bara undrar! När blir det lättare?
Men en sak kan min sjukdom göra sig jäääävligt klart med!
ATT JAG KOMMER ALDRIG SLUTA KÄMPA!
Men i dessa stunder så blir jag som en liten mus..
förstår inte varför så många människor är så otroligt rädda för motgångar i livet.
Utan motgångar och motstång i livet tror jag inte vi utvecklas.
Jag har självklart vart lika rädd som många andra för dom jobbiga perioderna.
Men jag har med åren insett att utan alla dessa tunga perioder som jag har utsatts för hade jag inte vart den jag är idag.
Jag njuter verkligen av varenda andetag..
Trots att jag har migrän, Trots att jag illamående, Trots att jag är dödstrött.
Trots att jag är pank. Trots att jag är rastlös.. Trots allt så har jag ro,
Sinnesro is the fucking shit! Och tack vare min sinnesro så kan jag ta hand om mig själv.
Och när man kan det, då kan man ta hand om sina medmänniskor. Det är vackert det.. Hajar ni?
Jag är fri idag, fri från besattheten att förstöra mitt eget liv..
och jag tänker kriga och slåss mott denna sjukdom!
Jag väljer mina val, Jag gör mina val och jag väljer mitt mående!
"Gud, ge mej sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillanden.. "
