Pernilla

Det har hänt något inom mig. Jag känner mig trygg. Jag känner mig värdefull.

Ett lugn jag inte känt på många år har börjat växa till sig och kanske är det nu som livet börjar på riktigt!?

anledningen till att jag sitter här idag är för att hoppet om att någon dag ta mig ur det helvete jag befann mig i skulle ta slut. Och det tog slut, efter nästan 1 år. Energin kom tillbaka. Jag började träffa nya människor

(då jag upptäckt att dem gamla inte var något att ha kvar). 

Drogerna var fortfarande en del av mitt liv, men dem upptog inte hela mig.

Jag reste mig nog aldrig riktigt efter det fallet, minnena flyger över mig dagligen

 och det mörker som jag befann mig i då kan fortfarande skymtas runt hörnan.

 Jag är en person som går runt i cirklar, upprepar mönster, negativa såväl som positiva.

 Mycket på grund av osäkerhet och självhat, Men jag står på mina ben,

jag kan skratta och jag kan glädjas över saker.

Jag kräver inte mer av livet än att jag ska få känna mig värdig att leva då och då.

 Jag tar 1 timme i taget och försöker att inte fastna i gamla spöken.

 Dock besöker jag min gamla gravplats då och då, och för varje gång lär jag mig något nytt.

 Verkligheten blev svårare och svårare att hålla fast vid. Jag ville inte heller hålla fast vid den.

 Allt jag såg där var mörker, ondska och hat. När det väl fanns något att älska lärde jag mig snabbt

 att jag varken var värdig att bli älskad eller att älska. Denna känsla håller i sig än idag. 

I min värld, som enbart existerar i mitt huvud, är allt perfekt!

Verkligheten ser helt annorlunda ut. Av allt det som ni ser, ser jag bara hälften.

 Resterande förvrängs och omdefinieras i mina egna tankar.

 Med andra ord är båda mina världar baserade på en ibillisk lögn.

Hur lämnar man något efter sig när verkligheten bara är en dröm,

och drömmen är en verklighet? Och var går gränsen mellan att leva och att enbart existera?

 Genom mina 29 år på jorden har jag lämnat många fotspår efter mig,

 dem flesta väldigt depressiva och hemska, men en del vackra och positiva.

 Jag själv skulle definiera mig som en okunnig, hjälplös och svag person,

 medan en del skulle förklara mig som intelligent, självständig och stark.

 Det som jag ser i mig själv är inte alltid självklart att andra skulle hålla med om och vice versa.

 Kanske kan jag förändra en del, kanske faktiskt mycket,

 men troligen så har jag blivit så pass skadad att mitt självhat,

 självförakt och pessimistiska inställning aldrig kommer kunna brytas från grunden.

 Varför jag gör detta beror mycket på hur omgivningen behandlat mig

 och hur jag har blivit inlärd att se på mig själv.

Men som sagt, jag kämpar dagligen mot mina egna spöken och demoner.

För jag vet att jag är bra, att jag är tillräcklig. Jag måste bara börja tro på det!

Framför mig har jag många års terapi och en lång väg till ett nytt inlärningsbeteende.

För i min värld finns det inget värre än att se ner på sig själv!