DET ÄR KONSTIGT HUR NÅGOT SÅ TRAGISKT KAN BLI SÅ VACKERT.
Anledningen till att jag vill dela med mig av det här är för att det är det enda sättet jag kan få ut min smärta. Alla som känner mig vet att jag har svårt att berätta hur jag mår och jag vill helst inte förklara mina känslor för någon. Därför är det lättare för mig att skriva ner det så slipper jag förklara mig och jag kan säga precis vad jag vill. Det är skönt att få ut det man tänker i skrift, Man vet aldrig vem som står på tur och man kan aldrig vara säker på att det inte är någon i ens egen närhet. Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva något sånt här, det här är saker som händer på film och för andra men aldrig mig, men där hade jag fel. Nu har det hänt och nu måste jag ta mig igenom det och det här är ett av sätten jag gör det på. Jag delar mina tankar och min smärta med er för att lätta det från mitt bröst. En dag så vet jag att det här inte kommer vara lika jobbigt, att jag kommer lära mig att leva med sorgen och att min mamma kommer finnas i mig som en massa underbara minnen. Men tills dess så måste jag lära mig hantera smärtan. Jag har lovat både henne och alla andra att inte ge upp och jag vet att hon hjälper mig att ta mig igenom det här.
Även om jag kämpar varje dag och försöker visa mig stark så tänker jag på henne hela tiden och jag tvingar mig själv att inte låta tårarna falla. Jag får skuldkänslor över att jag har skrattat och glömt henne för en sekund och samtidigt som jag tvingar mig själv att inte försöka må bra så gör jag allt för att inte må dåligt. Jag är kluven. Jag förstår inte vad jag gör och jag förstår inte hur jag mår eller vad jag tänker. Ingenting stämmer längre. Förstår ni hur det känns att få se sin egen mamma hållas vid liv med hjälp utav slangar och maskiner, att hålla hennes hand, trycka så hårt att det gör ont utan att få någon respons, pussa hennes kind och berätta att jag älskar henne utan att hon hör det. jag kan inte ens beskriva med ord den smärta jag har i mitt bröst, den sprängande huvudvärken, det miljontals tårar som rinner ner från min kind. ingenting kan beskriva sorgen, smärtan och saknaden. det finns inte, det är inte verkligt. Och hur mycket jag än intalar mig själv att hon bara är borta för en liten stund så vet jag ändå innerst inne att hon aldrig mer kommer tillbaka. Aldrig mer. Aldrig mer. Det ekar i mitt huvud och det gör ont, så jävla ont.
Nu för tiden är allting tomt, förut fanns det så jäkla mycket tankar och känslor som ville komma ut. och nu är det bara tomt. egentligen är inte tankarna färre, det går bara inte att sätta ord på dom. jag vet inte om jag kanske har accepterat att hon är borta eller om jag bara förstår det ännu mindre.
De senaste dagarna har det varit fruktansvärt jobbigt och ibland orkar jag bara inte stå emot. allting som jag har förträngt bara brister. jag får bilder i mitt huvud, sen ser jag henne ligga på sjukhuset, jag håller hennes hand men jag är helt jävla maktlös, jag kan inte göra ett skit, det enda jag vill är att skaka om henne och få henne att vakna, men det går inte och så fort jag öppnar ögonen igen så är hon borta och jag inser att allt jag har kvar av henne är bara minnen..
Du var alldeles för bra för den här världen mamma och jag tror himlen passar dig bättre.
Håll en plats åt mig är du snäll, för när jag kommer tänker jag aldrig lämna din sida!
Även om jag kämpar varje dag och försöker visa mig stark så tänker jag på henne hela tiden och jag tvingar mig själv att inte låta tårarna falla. Jag får skuldkänslor över att jag har skrattat och glömt henne för en sekund och samtidigt som jag tvingar mig själv att inte försöka må bra så gör jag allt för att inte må dåligt. Jag är kluven. Jag förstår inte vad jag gör och jag förstår inte hur jag mår eller vad jag tänker. Ingenting stämmer längre. Förstår ni hur det känns att få se sin egen mamma hållas vid liv med hjälp utav slangar och maskiner, att hålla hennes hand, trycka så hårt att det gör ont utan att få någon respons, pussa hennes kind och berätta att jag älskar henne utan att hon hör det. jag kan inte ens beskriva med ord den smärta jag har i mitt bröst, den sprängande huvudvärken, det miljontals tårar som rinner ner från min kind. ingenting kan beskriva sorgen, smärtan och saknaden. det finns inte, det är inte verkligt. Och hur mycket jag än intalar mig själv att hon bara är borta för en liten stund så vet jag ändå innerst inne att hon aldrig mer kommer tillbaka. Aldrig mer. Aldrig mer. Det ekar i mitt huvud och det gör ont, så jävla ont.
Nu för tiden är allting tomt, förut fanns det så jäkla mycket tankar och känslor som ville komma ut. och nu är det bara tomt. egentligen är inte tankarna färre, det går bara inte att sätta ord på dom. jag vet inte om jag kanske har accepterat att hon är borta eller om jag bara förstår det ännu mindre.
De senaste dagarna har det varit fruktansvärt jobbigt och ibland orkar jag bara inte stå emot. allting som jag har förträngt bara brister. jag får bilder i mitt huvud, sen ser jag henne ligga på sjukhuset, jag håller hennes hand men jag är helt jävla maktlös, jag kan inte göra ett skit, det enda jag vill är att skaka om henne och få henne att vakna, men det går inte och så fort jag öppnar ögonen igen så är hon borta och jag inser att allt jag har kvar av henne är bara minnen..
Du var alldeles för bra för den här världen mamma och jag tror himlen passar dig bättre.
Håll en plats åt mig är du snäll, för när jag kommer tänker jag aldrig lämna din sida!
