Pernilla

Något saknas, något fattas mig. Något i mitt liv är otillräckligt?

och lämnar mig obarmhärtigt otillfredställd.

Hela mitt inre är rastlöst. Plågas i avsaknaden av något som jag inte vet vad det är.

Behovet av förändring? Längtan efter något nytt?

Alla dom saker som egentligen gör

att jag inte passar till livet jag har valt.

Livet som innebär att jag faktiskt är "fast",

som kräver att jag slår mig ner och rotar mig.

Men hur ska man kunna rota sig

någonstans, när stegen alltid för en vidare och bort?

Kan man tvinga rötterna att slo rot? Med våld?

Hur kan man både älska och hata detta livet?

Hur kan det vara så enormt dubbelt?

Och varför kvävs inte det oroliga i det inre?

Hur kan det fortsätta få näring när jag inte ger det något

urymme? Hur ska man kunna hitta tillfredställelse i livet, på alla plan?

Fysiskt, psykiskt? Total tillfredställelse och ro. Går det ens?

Eller är det känslostormarna och allt annat,

som gör att dessa tankar förstärks enormt?

Människor förändras, behov förändras, ja allt i princip

förändras. Positivt eller negativt? Ja ni, det beror väl på eller hur?

Ser man till att det för det mesta förändras till det positiva

så ska man ju verkligen inte klaga. Jag tycker och anser att

jag de senaste åren att förändrats enormt positivt, men bakslag, naturligtvis !

Naturligtvis har jag snubblat många gånger.

Men det går framåt och det är detsom spelar någon roll.

Att jag ens någonsin skulle kunna fungera såpass "normalt"

som jag faktiskt gör i nuläget, skulle jag inte ens vågat gissa på för några år sedan.

En gång problembarn alltid problembarn?, eller?

Jag trodde det under väldigt lång tid. Mycket kanske för att inget annat förväntades av mig.

Jag förväntades ställa till problem och skapa kaos i min närhet.

Man får väl tacka dom människorna man faktiskt stötte på igenom åren,

även om dom var få, dom som såg en bakom allt det där.

Som faktiskt såg att man var så mycket mer än bara problem.

Att man hade talanger, drömmar och ambisioner.

Som faktiskt såg att jag var mer än "tjejen med det inre kaoset".

Som även satte krav, som inte nöjde sig med det minsta,

för dom kände att jag kunde så mycket bättre.

Det är sådana människor som man i efterhand,

faktiskt kan se, att dom hjälpte så mycket mer än vad man trodde då.

För mitt liv hittills är fullt av erfarenheter som jag inte vill gå miste om.

Erfarenheter som man inte lär sig igenom att läsa miljoner böcker.

Utan erfarenheter man får när man själv levt i skiten.

För erfarenheter ska man ta till sig och förvandla till något posetivt, vad det än gäller.